Men vad gör vi då?...
Det här inlägget är en reflektion på det jag gjorde kring plastskatten för knappt tre veckor sedan….
När jag bestämde mig för att leva mer hållbart tänkte jag nog att “jag har kunskapen, men har inte tagit steget att verkligen leva som jag lär”. Men nu kanske jag har hamnat precis tvärtom. Jag gör rätt men tänker kanske fel, när det gäller plastpåseskatten och hur den slår.
Jag menar, nu är det redan så att jag och familjen tar med egna tyg- och flergångskassar istället för att köpa fler plastpåsar. Men det hjälper ju inte om vi inte alla hjälper till. Och då talar jag inte bara om Sverige utan hela EU. Och resten av världen.
För så här ligger det till: Det är vårt gemensamma miljöarbete inom EU som lett fram till att vi har ett mål på att köpa max 40 plastpåsar per år och svensk. Idag (2020) köper vi fler än 100 plastpåsar per svensk, trots flera genomförda informationskampanjer. Vi har alltså misslyckats. Sannolikt känner ändå alla till att plastpåsar inte är det bästa alternativet men då man troligtvis anser att det är en struntsak så ändrar man heller inte sitt beteende. Plastpåseskatten är förövrigt ett ursprungligt förslag från Liberalerna och inte Miljöpartiet, som jag tidigare tog för givet.
Vad en skatt kan hjälpa till med är möjligen att vi värderar plastpåsen högre om vi betalar en rejäl slant för den. Har man betalat 6-7 kr för en plastpåse kanske de flesta åtminstone börjar tänka på att använda den igen och inte bara slänger den i återvinningen, eller sämre än så – i hushållssoporna. Den kanske skulle kosta 20 kr, rentutav?
Personligen funderar jag också över plaståtervinning, oavsett om man eldar den till fjärrvärme eller tillverkar nya plastprodukter av återvunnen plast. Oavsett borde vi väl ändå undvika plast så långt det går i alla sammanhang. Så här tänker jag:
Det har gått åt fossila bränslen för att tillverka plastpåsen. Den transporteras till affären där någon måste packa upp och fylla på nya hela tiden. Om jag köper den för att bära hem matvaror i hamnar den i vårt hem där vi vanligtvis använder den flera gånger. Både att frakta andra saker i eller som soppåse, där den bränns upp till ny energi (antagligen med ganska dålig verkningsgrad). Men i vårt fall hamnar den antagligen slutligen i plaståtervinningen, vilket innebär att den ska fraktas till Gästrike Återvinnare. Med bil i vårt fall. Den tar också plats i vårt hem, både som lagrad och i vårt plaståtervinningskärl.
Hur man än resonerar är inte plastpåsar en särskilt bra idé. Det finns andra alternativ (papper, tyg och tålig flergångsplast). Åtminstone jag och familjen kommer att fortsätta att välja dessa istället.
Fortfarande återstår det svaga argumentet att våra plastpåsar hamnar i haven. Men den frågan får en annan dignitet om vi lyfter den till EU-nivå. För om vi nu som svenskar istället skulle beskylla exempelvis Baltikum och Polen för att förorena Östersjön så omfattas även dessa länder nu av EU-s miljömål. Lyft blicken, alltså.
Slutligen, det skulle aldrig falla mig in att aktivt baktala eller motarbeta ett miljöinitiativ, hur ineffektivt jag personligen än tror att det ska fungera. Alla åtgärder som kan rädda vår jord är bra. Hur bra, det kommer att visa sig i långa loppet. Och det är precis det som det handlar om – det långa loppet.
Ursprunget till det här inlägget kommer från experimentet Live like a MP.
PS. Plastpåsen på bilden är redan använd ett flertal gånger och den kommer att användas igen. DS.